Varför vissa ledbandsskador aldrig läker riktigt

Att vricka foten är vardagligt. Men hög ankelskada (syndesmosruptur) är något helt annat – särskilt i idrottssammanhang. Dessa skador är vanliga bland hockeyspelare och andra atleter som jobbar med rotation, acceleration och tvära vändningar. Trots det saknas ofta en förståelse för vad som egentligen händer i vävnaden – och varför läkning kan bli både oförutsägbar och utdragen.

Det handlar inte bara om struktur. Det handlar om cellulär läkning, nervsystemets roll och vävnadens mikroklimat.

Vad är en hög ankelskada?

En hög ankelskada drabbar syndesmosen – bindvävsförbindelsen mellan skenbenet och vadbenet. Den stabiliserar fotleden vid rotation, särskilt i dorsalflexion. Skadan innebär ofta samtidig påverkan på ligament, kapsel och ibland även senor som peroneus longus eller brevis. MRI kan visa omfattande vävnadsskada – men ändå säger bilden lite om när patienten kan återgå till aktivitet.

Varför?

Alla läker – men inte lika

Läkningen av senor och ligament följer en biologisk process i tre överlappande faser:

1. Inflammation – koagulation, celldöd, rekrytering av inflammatoriska celler

2. Proliferation – nybildning av vävnad, ökad kärltillväxt, fibroblaster bygger ny matrix

3. Remodellering – omformning av vävnaden till funktionell struktur (kan ta månader–år)

Men även om detta sker i alla kroppar, så är resultatet aldrig identiskt. Vissa får full funktion tillbaka. Andra får kvarstående stelhet, smärta eller försämrad proprioception. En viktig orsak är att vi ofta glömmer att behandla mer än bara strukturen.

Nervsystemets roll vid ligamentläkning

Ligament är inte död vävnad – de är innerverade av:

• Proprioceptorer – som känner av sträckning och position

• Nociceptorer – som signalerar smärta

• Autonoma nerver – som styr blodflödet till vävnaden

När ett ligament skadas sker en reflexmässig aktivering av omkringliggande muskler för att skydda leden – ibland så ihärdig att det blir ett kvarstående problem. Dessutom kan dysreglering i det autonoma nervsystemet påverka läkning negativt, genom nedsatt perfusion och försämrad cellulär återhämtning.

Det är alltså inte bara blodflöde som avgör – det är också hur det styrs neurologiskt.

Behandling som går bortom strukturen

För att verkligen påverka läkningen av dessa skador behövs ett arbetssätt som inkluderar:

• Inflammationskontroll och vätskemobilisering – t.ex. med elstimulering eller elektroakupunktur

• Neurologisk återkoppling – för att återställa ledens reflexmässiga stabilitet och proprioception

• Stöd för vävnadens omstrukturering – manuella tekniker och aktivering av djupa muskelsystem

• Stimuli för perfusion och stamcellsaktivering – exempelvis med elektroterapi och lokal kyla/vasodilatation

Behandlingen behöver alltså ske på struktur-, nerv- och cellnivå – annars riskerar kroppen bygga ärrvävnad i stället för funktion.

Klinisk reflektion

Patienter som söker för kvarstående smärta efter fotledsskada berättar ofta samma sak:

• ”Jag fick höra att det bara var att vila.”

• ”Det såg inte så farligt ut på MR.”

• ”Jag är fortfarande svag trots träning.”

Det är inte att träningen varit dålig. Det är att fönstret för optimal läkning passerat utan rätt stimuli. Tiden är viktig – men signalen är ännu viktigare.